On the road!

(My first instinct was to write all of this in english. Must mean that I'm in some kind of good flow, right?)

Jag skriver detta med den ljuvliga eftersmaken av en ananas/kardemumma-lassi i munnen och har nastan, men bara nastan, lyckats bli av med den enorma smarta som plagat min stackars bakdel de senaste dagarna. Syndabocken ar inget mindre an en liten kamel. Eller. En ganska sa stor en. En enorm. Fruktansvart ful dessutom. Hur den sag ut ar med narmare eftertanke helt ovasentligt nar jag tanker tillbaka pa det skumpiga, men ack sa fina aventyr som denna kamel tillsammans med sin kompis tog mig och Emma med pa. Med varsin kamelryttare bakom oss och en trevlig man fran Storbritannien gav vi oss ut i den indiska oknen. Med langa, gula slatter och hoga berg runt omkring oss lunkade vi fram i skymningen. Da och da satte kamelen fart i nagon slags "skritt a la kamel" och da var man tvungen att anvanda hela huvudet och varje muskel i kroppen for att ens halla sig kvar pa djuret. Laskigt, men roligt. Vi njot. Efter ett par timmar stannade vi till for att laga mat som vi sedan skulle ata runt en mysig liten lagereld med indisk livemusik och dans. Stjarnhimmlen nar vi lunkade tillbaka hem i backmorka natten var helt overklig. Tusen och en natt. Typ.

Detta lilla Kamel-aventyr agde rum i staden Pushkar. Det ar en, jamfort med Delhi och Jaipur, valdigt liten stad. Pa grund av den valdigt religiosa prageln dar, var stamningen valdigt lugn. Skont. Har var alkohol inte att tanka pa, men daremot gick manniskor runt och var hoga lite har och var.
Ett annat litet fint minne jag kommer att ha fran Pushkar ar min och Emmas lilla trekking till ett tempel som lag belaget hogst upp pa ett berg. Efter mycket moda och slit satte vi oss langt ute pa en klippa pa toppen av berget och hade bokstavligt talat hela varlden framfor vara fotter. Solnedgangen var underbar. Utifran de delar av Indien som vi har sett, dvs egentligen mest Rajasthan, sa kan vi konstatera att Indien ar ett sjukt vackert land. MEN. I skymningsljus kan det nog till och med vara en av de vackraste platserna pa jorden. Solnedgangar har vi redan sett manga och det ska bli nice att se lika manga till. Sa. Dar satt vi med varlden framfor oss tills aporna jagade ivag oss lagom tills att det borjade morkt. Det kandes sa himla enkelt att leva.

Meningen med denna blogg ar, som jag skrev i forsta inlagget innan jag reste ivag, bland annat att inspirera och fornoja. Jag undviker ju garna att oroa en och annan mor och far dar hemma i Sverige... men jag maste saklart beratta att bade jag oh Emma fick satta oss bakom bilratten pa den indiska landsvagen. Inte nog med att det ar vanstertrafik har. (Hur vaxlar man med vanster hand?) Det var minst sagt en konst att aka sicksack mellan groparna i vagen och samtidigt halla koll pa motande bilar som passerade med nagon decimeters marginal. Bara att halla stadigt i ratten var ett styrke pass i sig.

Nu har jag kort bil i Indien. Nu vagar jag allt.

Nar jag skriver detta sitter jag pa Ajit Mansion, vart hotell i Jodhpur som vi kom till igar. Vi bor i ett mysit rum pa takvaningen och har hangt upp en fin lina med nytvattade underklader for att torka i solen. Harligt! Har lite blandande kanslor for denna stad, "the Blue City" som den ocksa kallas. (mojligtvis lite vilseledande namn da bara en liten del av staden faktiskt ar bla)
Forutom den enooorma mangden avgaser i luften sa ar detta en stad, precis som de tidigare staderna forutom Pushkar, en intensiv, hogljudd och rorig plats. Egenskaper som Emma och jag lart oss att tycka om. Man behover dock pauser for att overleva santhar tror jag. Nagonting positivt ar att vi har fatt traffa manniskor har som faktiskt verkar genuint trevliga. Vi har traffat manga trevliga manniskor har i Indien, tro mig, men behover inte sta stilla mer an nagon sekund innan nagon kommer fram och erbjuder sin hjalp. Men alltid, ja ipricncip alltid iallafall, sa har manniskan i fraga tillslut avslojat baktanken med det hela. Business, business, hela tiden, overallt. Har i Jodphur har vi daremot kant annorlunda. Underbart!

FAST. Vi har ocksa fatt uppleva att vissa manniskor ar totalt socialt inkompetenta, i Svenska matt matt. Idag var nog bade jag och Emma nara pa att brista ut i grat nar vi inte ens i den lugnaste park kunde fa vara ifred en ynka minut. Vi hade gatt till parken for att spela lite backgammon och bara sitta ner och prata. For att komma bort fran kaoset. Vi hann inte mer an att satta oss ner innan killarna bokstavligt talat stor OVER oss, tog kort pa oss och desperat forsokte fora en konversation med oss trots att vi mer eller mindre ignorerade dem. Efter mycket talamod fran var sida, talade jag tillslut om for dem hur ohyfsat det var av dem att sitta och stirra pa oss sadar. Formodligen en valdigt otrevlig sak att saga, men nagon matta far det anda vara. Haha. Det kravdes dock manga ilskna blickar och "Go away" innan de faktiskt slog sig ner nagra meter langre bort fran oss och fortsatte iakttagandet och fotograferande darifran. Det fick duga.

Nu ska snart Emma ta over datoren. Vi far blogga i vara hotmails, for blogspot ar blockerat pa den har datorn. Typiskt. Sen ska vi upp pa taket och ata frukt till kvallsmat. Forsoker ata den maten med minst risk att bli sjuk pa ikvall, for imorgon eftermiddag borjar en 20 timmar lang tagresa till Mumbai. Puh. Jag ar nervos. Samtidigt som jag langtar efter de bla laderbritsarna som ska forestalla vara sangar nastkommande natt. Wihi.

Vi mar underbart!

Dagens citat innan Emma-slemma tar over: Det skona med att det ar sa mycket ljud och avgaser overallt, ar att man kan ga runt och fisa hur mycket man vill utan att nagon marker det.
Det maste ju vara da livet ar som bast, eller hur?

I bilen igar pavag till Jodhpur lyssnade jag och Emma pa U2 och lite Tiebreak. Tror aldrig jag befunnit mig sa langt hemifran och samtidigt kant mig sa otroligt hemma. Saknar er dar hemma lite. Men saknar faktiskt inte Sverige ett dugg. Annu.

PS. Ni kommenterar lite daligt forresten. Tvavagskommunikation, vanner. Hur mar ni? Hur ar det hemma? DS.