Att bli foralskad i ett land

Sista tiden i Vietnam var harlig. Dagen innan vi lamnade Dalat, fick vi uppleva en helt fantastisk dag pa den vietnamesiska landsbygden. Dar svischade jag fram pa en motorcykel, bakom en riktig livsnjutare till man. Under den dagen fick vi gora allt fran att skada ut over tusentals grona "terasses" till att klamma pa laskiga larver pa en silkesfabrik. Da och da slog det mig att luften var sa... indisk pa nagot satt. Den torra, rokiga luften som jag inte gar att sluta alska.

Malaysia, Malaysia, Malaysia. Damer och herrar, folk och fan - har vill jag leva och har vill jag bo. Nar man ligger pa en folktom "Robinsson-strand" och lyssnar pa Bo Sundstroms ljuva, norrlandska stamma som sjunger om allt som hor vardagen till, sa kan man inte annat an att fraga sig sjalv om livet nagonsin varit eller kommer att bli mer okomplicerat an sahar?

Nej.

Karlek vid forsta ogonkastet brukar man visst kalla det. Vem kunde ana att det faktiskt inte var annu en uttjatad myt? Det hela borjade nar vi anlande till sjalvaste huvudstaden, Kuala Lumpur, eller "KL" som vi fatt lara oss att den pa modernt vis heter. Innuti en taxi lat jag mig fullkomligt och total overrumplas av omgivningen. Hoghusen reste sig som berg runt omkring oss, sparvagnar (monorails) svavade over vara huvuden och som for att gora forsta intrycket annu lite mer brutalt regnade det och blixtrade det. Jag som egentligen aldrig gillat rikigt stora stader speciell mycket, stod fran och med den stunden helt chanslos.

Det drojde inte lange innan jag fick upptacka nya sidor av detta land. Sidor att falla annu mer villkorslost foralskad i. Efter bara en natt i KL begav vi oss namligen till on Pulao Tioman, som man nar efter nagon timmes batresa ut i sydostkusten. Har har karleken grott och frodas okontrollerat. Sol och bad dag efter dag och ja, mycket mer an sa har vi faktisk inte gjort. For mig har det blivit lite som en retreat, sahar i slutet av resan. Jag har insett de senaste dagarna att det ar precis vad jag behovt - tid att bara reflektera over det som vart och over det som vantar dar hemma.

Vi har forflyttas oss runt pa denna o i ungefar en och en halv vecka och spenderar nu var sista dag har, innan vi tar oss tillbaka KL. Man kan tycka att jag ar knapp, som inte spenderar vartenda timme av var sista dag pa stranden, men jag kanner att mitt rodbranda ansikte faktiskt kan behova bade en och tva dagar i skuggan.

Manniskorna ar sa goa och trevliga har. Det finns liksom inga problem. Nastan lite som i Indien, forutom att manniskorna har inte verkar lika angelagna om att forsoka lura oss hela tiden. Har gar allting med ett leende och det kanns som att det kravs en hel del for att humoret ska sjunka. Till exempel larde vi kanna tva helt underbart skona man som jobbade pa restaurangen dar vi bodde pa vart senaste stopp har pa on. Manniskor med harligare humor far man leta efter. En kvall bestamde sig en av dem for att "para ihop" mig och Emma med en annan svensk tjej. Planen gick ut pa att placera oss vid ett bord och ge oss en kortlek. Just as simple as that. Och planen fungerade. De senaste dagarna har vi namligen utokat vart lilla resesallskap med en harlig stockholmstjej som heter Nathalie. Innan dess spenderade vi nagra dagar i byn "ABC" med tre tjejer fran Falun. Ja, svenskar och norrman verkar ha invaderat denna o. Lite som Vang Vieng.

Nu ska jag traska till stranden for att ta mig ett dopp. Har ar faktisk vattnet kallt och skont, for en gangs skull. Vadret hemma i Sverige var tydligen fint. Se till att det haller i sig. Annars kanske jag aldrig klarar av att lamna detta land, mitt livs karlek.

Peace. Malin

Ett litet tillagg

Men kara nan. Jag glomde visst att beratta om vad vi gjorde sa sent som igar kvall. Vi hade en fin stund tillsammans med ingen mindre an min fina van Karin Boeryd och hennes resekompanjon Elvira, som aven de ar ute pa asiatiska aventyr. Det kanns alltid speciellt, men pa nagot satt sa tryggt att umgas med en nara van hemifran. Dessutom ar det forst nar man satter sig ner och pratar om sin resa med nagon annan, som man inser hur otroligt mycket man varit med om. Hjalp. Tur att jag har denna lilla blogg. For vi vet ju alla att bloggar ar det enda har i varlden, som varar for evigt!

Varlden ar stor. Fast egentligen ar den liten.

Jag vill minnas att jag avslutade forra blogginlagget med nagonting i stil med "imorgon aker vi vidare till Vang Vieng och provar pa lite tubing", vilket var precis vad vi gjorde.

Efter en lang och skumpig busstur genom hoga berg och djupa dalar anlande vi sa smaningom till denna lilla by. En partymetropol i miniatyrformat, mitt ute i ett idylliskt, laotiskt... ingenstans. Har var turisterna fler an invanarna och komiskt nog var de flesta svenskar. Vi fragade oss manga ganger vart motivationen lag hos dessa party-turister? Varfor aka till andra sidan jorden for att traffa svenskar, annu fler svenskar och mojligtvis lite engelsman? Efter bara nagon dag i Vang Vieng var svaret ganska sa uppenbart. Denna by har namligen tva vinnande koncept - tubing och alkohol. Tydligen tva anledningar som rackte for att ta sig anda hit.

Det fanns tva motesplatser for alla turister i denna by:
Motesplats nr.1 - Tubingen, kort sammanfattat en kombination av vattenlek i badring och alkohol i mangder.
Motesplatsnr.2 - Q-bar. Baren dar alla samlades for att sammanfatta dagens bravader pa tubingen over nagra drinkar som serverades i nagot sa elegant som hinkar, sk "buckets".

Jag tankte det faktiskt manga ganger, att jag hatade men alskade denna plats. Hela byn holls uppe pa pelarna av ett valdigt tragiskt koncept. Samtidigt var det ocksa har vi cyklade och klattrade runt i magiskt stora och haftiga grottor och badade i kristallklara laguner. Det var aven har vi fortsatte att umgas med var lilla slowboatfamilj; Kjersti, Georgina, Joohung och Oscar och det var har de visade Vanner-avsnitt pa resturangerna och cafeerna hela dagarna.

De sista dagarna i Laos spenderade vi i Vientiane, landets huvudstad. Som sa manga andra platser i Laos ar denna stad pa nagot vis helig vilket gjorde att den hela tiden praglades av ett valdigt patagligt lugn. Klockan elva pa kvallen var gatorna folktomma, de flesta barerna stangda och hotellreceptionerna morklagda.
Det slog mig hur liten denna huvudstad var, nar vi plotsligt en dag tittade pa kartan och insag att vi pa bara nagra fa timmar hade cyklat genom hela Vientiane.
Efter en lang resa utan nagra riktiga traningspass suktade vara kroppar efter lite motion och vi spenderade en hel dag pa ett flott gym. Forutom diverse gymmaskiner och laotisk massage provade vi blandannat pa aerobics, som leddes av en hyperaktiv och brutal kvinna. Resultatet av denna dag var ett gott samvete och nagra dagars olidlig traningsvark.

Bowling och matlagning under ledning av en gullig laotisk tant hann vi ocksa med under vart sista stopp i Laos.

Jag befinner mig alltsa nu i Vietnam. Ho Chi Minh City, aven kallad Saigon, var den stad som valkomnade oss till detta land. Intrycket av denna stad var enormt, da detta var den forsta "vasterlandsaktiga" storstaden vi kommit till pa resan. Det ar en sadan dar storstad dar neonljusen standigt lyser. Som konstant dranks i ett dovt, mysigt muller fran bilar och miljontals motorcyklar. En sadan dar storstad som gor att man kanner sig valdigt, valdigt liten. Som gor att hemlangtan kanns lite mer konkret. En sadan dar storstad man drommer om att bo i nagon gang i livet.

I Saigon blev vi varmt omhandetagna av en vietnamesisk familj som givit oss bade foda, husrum, guide genom staden och trevligt sallskap. Bade pappan, som ar den gladaste mannen denna varlden skadat, och sonen i familjen ar fore detta studenter till Emmas farmor Ulla, som varit en liten mellanlank i var kontakt med dem tidigare pa resan. Stort tack for det!

En liten rolig sak att tillagga ar att vi sprang pa Isabella Windolf, Sofie Karlsson, Annie Rostedal och Elina Lundstrom pa en resturang mitt i Saigon Centrum och vi hade en lang och trevlig middag ihop. Det ar svart att riktigt smalta nar sadant hander. Det ar inte rimligt att stota pa nagon sadar i Vietnams storsta stad.

I torsdags nar vi klev pa bussen som skulle ta oss till strandparadiset Nha Trang, blev vi makta overraskade. Vi stod langst fram i detta fordon och blickade ut over nagonting som liknade ett femstjarnigt hotell. Vaningsangar med rena lakan och gyllene kuddar. Da borjade vi alska Vietnam annu lite mer an forut.
I Nha Trang stannade vi bara tva korta dagar, men hann under denna korta tid fa en liten semester i semestern. Vi tillbringade nagra timmar pa sk "postcard-beaches" och foljde med pa en battur som bjod pa snorkling och annu mera bad och sol.

Harligt! Nar jag skriver detta befinner jag mig pa "Peace Cafe Hotel" i centrum av staden Dalat. Bussresan hit var, som alla vara senaste bussresor, svinlande vacker. Dalat ar en kyligt tempererad stad som ligger hogt uppe bland de vietnamesiska bergen. Vackert. Lattnaden att komma till detta lilla hotell dar vi nu ar var stor, da det igar var i princip omojligt att hitta nagonstans att bo. (Det ar tydligen nagon stor public holiday nu).

I natt fick vi bo pa ett snuskigt, dyrt sk minihotell som paminde tragiskt mycket om forsta natterna i New Delhi. Det var mogligt och luktade korv. I vart rum fanns tva stora dubbelsangar. Nar vi krop ner i vara reselakan for att sova, livradda for att vidrora sangmadrassen, lag vi i en av sangarna. Den andra sangen hade vi stallt framfor dorren, for att ingen skulle kunna ta sig in. Resekniven hade vi ocksa placerat lattiljangligt vid foten av sangen.

Imorgon satter vi oss bakom varsin "easyrider", motorcyklist, som ska ta oss runt pa Dalats slatter. Vattenfall, kaffeodlingar och besok i minioritetsbyar har utlovats och vi ar forvantansfulla over detta lilla aventyr.

Pa onsdag tar vi oss tillbaka till Ho Chi Minh for att om nagra dagar lamna detta land for ett nytt - Malaysia.

Langtar efter er dar hemma. Vi ses snart! Peace. Malin

Bilder

Absolut ingen ordning over huvud taget och kvaliten ar ju lite av ett skamt. Vill ni ha nagorlunda struktur kan man borja att kolla nedifran. Klicka pa bilderna sa ser ni dem i storre format. Ska sla mig till ro och skriva ner nagra rader om de senaste veckorna snart ocksa. Peace. Malin.

Ju luddigare man lyssnar, desto mer forstar man. Mitt nya asiatiska motto.

Vart borjar nagonstans? Just nu i denna stund nar jag slog mig ner framfor datorn, angrar jag alldeles fasligt mycket att jag inte tidigare tagit mig tiden att skriva, iallafall nagra rader, om vad jag har varit med om de senaste veckorna. Det var tre veckor sedan jag berattade nagonting vettigt har och ska jag alltsa nu forsoka klamma ihop dessa tre veckor i ett enda blogginlagg. Hm.

Fran det att vi for nagra veckor sedan lamnade Indisk mark, paborjade vi samtidigt nagonting som utan tvekan kom att bli en helt unik tid av resan. Eller ja, en helt unik tid i mitt liv. En tid som gett mig bade insikter om mig sjalv och en hel del perspektiv pa mitt liv hemma i Sverige.

Det kravdes inte mer an nagra kilometer i en tuktuk nar vi landat i Thailand, for att utan nagra svarigheter se skillnaden mellan Thailand och Indien. Trafiken - ett sjalvklart exempel efter att ha spenderat over en manad i currylandet. Vi lamnade ett land dar man ofta kunde kanna dodsangesten krypa upp langs med ryggraden i en rickshaw som borde skrotats for manga ar sedan. Kom till ett land och en stad dar gatorna faktiskt sallan verkade fullt traffikerade och som till raga pa allt hade stora skyltar vid rodljusen, som raknade ner sekunderna mellan rod- och gronljus. Komiskt. Jag har ju skrivit om forlosande faktorer tidigare i denna blogg, sa varfor inte kalla aven detta trafikfaktum for en forlosande faktor pa resan.

Under tiden i Thailand fick vi traffa sa otroligt manga fina manniskor. Formodligen aven de goaste och mest genuina manniskor jag nagonsin traffat - namligen barnen pa Baan Chivit Mai, barnhemmet i Hoa Doi. Dar spenderade vi tva veckor och fick genom lek, pingis, pyssel, sang, musik och miljontals kramar lara kanna varandra. Barnen ar allt mellan 4 och 20 ar, alla lika oppna, goa och alskvarda. Den karlek som jag kande (och saklart fortfarande kanner) da var sa stor att jag vid nagra tillfallen funderade pa om ett barn ens rymde sa mycket karlek. Pa sa kort tid. Kom valdigt ofta pa mig sjalv med att kanna mig som en mamma for manga av barnen. En moders karlek till sitt barn sags ju vara helt unik. Kanske fick jag en forsmak av den? I vilket fall sa fick jag mersmak av den. Haha.

Som en del av vart volonterande fick vi bland annat prova pa att undervisa ett par dagar pa barnens skola i Hoa Doi. Det var roligt och minst sagt en utmaning da engelskakunskaperna hos eleverna var nara pa obefintligt. I allafall kunskapen att anvanda spraket i praktiken. De kunde till exempel hela den engelska alfabetet som ett rinnande vatten, men hade ingen som helst aning om hur varje enskild bokstav lat och kunde darfor varken stava eller lasa enkla engelska ord. Picturenary, ett egenhandigt tillverkat memoryspel och "Head and Shoulders..."-laten var blev valdigt populart bland barnen och forhoppningsvis formedlade de aven lite kunskap. Just det. En sak, kanske det enda, som barnen faktiskt kunde riktigt bra pa engelska var meningen :"Good morning teacher" som de ropade ut med en sadan perfektionism och entusiasm att bade jag och Emma holl pa att tappa hakan nar vi forst klev in i klassrummet.

Vi fick aven hjalpa till pa Baan ChivitMai-bageriet som ligger inne i Chiang Rai. Dar lyckades vi forfora personalen med svenska frasvafflor, men framforallt med den klassiska kladdkakan som de kommer att salja i cafet framover. Kul!

Det var en tarfylld men fin kvall nar vi skulle lamna barnhemmet. Vi bjod barnen pa kakor, de holl vackra sma tal och vi lekte flirtleken, en lek som efter forsta gangen blev allas favorit!

Forestandarna for barnhemmet, Michai och Kanika, var aven de tva helt underbara manniskor som tog hand om oss som om vi vore deras egna barn. Ja, det kandes sa iallafall. De var alltid mana om att vi madde bra och hade allting vi behovde och tog aven med oss pa ett och annat aventyr. En dag stod vi tillsammans med dem vid den sk Gyllene triangeln och blickade ut over Thailand, Burma och Laos som endast skiljdes at av Mekongfloden. Maktigt. M och K tog aven med oss pa thaimassage som verkligen var en upplevelse for sig. Tror jag under den massagetimmen bojde min kropp i hundra olika vinklar jag inte ens visste fanns.

Visst kandes det trakigt att lamna barnhemmet. Jag saknar dem, tanker pa dem varje dag och har redan borjat planera nar jag ska halsa pa dem igen. Samtidigt kandes det sadar pirrande forvantansfullt och kul att resa vidare. Att borja det riktiga backpackerlivet igen som som sagt lag lite pa is i Thailand, kandes lite som en ny utmaning.
Nu befinner vi oss i Laos, i Luang Prabang. Tva dagar spenderade vi pa en mysig liten bat som sakta seglade fram langs med Mekongfloden och som tillslut forde oss hit till denna lugna, vackra och backpackerfyllda stad. Ja, vi alskar redan detta land. Det kanns liksom sa mycket mer tropiskt jamfort med tidigare besokta lander (och da ar det anda torr-period har). Dessutom kan man hitta "Scream Bo eggs" (scrambled eggs) pa frukost menyn och bo pa mysiga "questhouses" (guesthouses) med gratis bananer och vatten. Oslagbart? Formodligen.
Igar cyklade vi omkring pa stadens gator och idag har dagen spenderats pa en elefantrygg. Snart ska vi bege oss mot staden for att traffa tre tjejer fran baten - en korean, en hollandare och en norska, for att vandra upp till ett hogt belaget tempel och se solnedgangen tillsammans. Mysigt!

Imorgon aker vi vidare till Vang Vien och provar pa lite tubing.

Vi mar fint och njuter av livet. Saknar manga hemma i Sverige saklart. Mycket. Men ar faktiskt inte det minsta sugen att aka hem, an pa ett tag.

Peace / Malin

(Har hort att de laotiska datorerna ar kanda for alla mojliga konstiga virus. Vagar darfor inte koppla in min kamera i denna nation. Sa, ni far halla till godo med bilderna tills jag kommer till Vietnam, dvs om ungefar en vecka.)

Livstecken

Tankte mest bara skriva nagon kort rad for att visa att jag lever. Har haft tva helt fantastiska veckor pa barnhemmet i Chiang Rai. Finns sa mycket att beratta, men har svart att fa tid till att sla sig ner vid datorn for att skriva. Imorgon lamnar vi Thailand for Laos och tva dagars batresa pa Mekongfloden vantar. Gor ont att lamna barnen och alla underbara manniskor vi lart kanna har, men ska bli spannande att komma tillbaka till backpackerlivet som legat lite lagt under var vistelse har.

Horde har om dagen att det var sno hemma i Sverige. Haha. Daligt.

Peace. Malin