En sista spurt i Indien

Det var fodmodligen svart att missa bitterheten i mitt forra blogginlagg fran Gokarna. Natten till den dagen vaknade jag namligen med en obehaglig och totalt okontrollerbar feberfrossa. Emma tycker om att citera hur jag i mitt desperata forsok att bli varm ber henne att krypa lite narmre i sangen.
Denna dag foljdes av nagra tunga och emellanat angestfyllda dagar med risdiet i Hampi. Har blev vi glatt overraskade nar vi av en slump stotte pa Jacob, en Jonkopingskille, pa en liten bat. Annu en gang kunde vi konstatera att Indien ar stort... men litet. Vi betalade en liten peng for att lana varsin cykel och J visade oss vagen till en kall och vackert belagen sotvattensjo som lag nagra kilometer fran byn vi bodde i. Vi hoppade fran klipporna och latsades att vi badade i Vattern en varm sommarkvall. Harligt!

Forutom att en av cyklarna, sklart, fick punktering so fick jag och Emma vara med om annu ett harligt litet aventyr pa tva hjul. Ingen av oss har varit nagon av dem som i femton, sextonarsaldern slirade runt pa coola mopeder langs med Jonkopingsgatorna. Sa slog den briljanta tanken oss att Hampi helt klart var en ypperligt bra plats att bli av med var moppeoskuld pa. Agaren till den gamla, magra lilla ruckel till mopeden vi skulle hyra,verkade en aning nervos nar han vinkade av oss. Han hade minst sagt vart tydlig med att mopeden fran och med nu var vart ansvar, efter att vi berattat att vi aldrig kort forut. Sahar i efterhand har vi insett att han kanske gjorde ratt i att tjata om ansvar sadar. Kanske hande det faktiskt da och da att svenska, orutinerade flickor tappade kontrollen, i 20km/h, och kor rakt in i en betongstolpe. Dock forblir nog den lilla missformation vi lyckades orsaka ett mysterium for agaren som inte markte nagonting och glatt lat oss lamna tillbaka mopeden. Jag och Emma gick hem, glada over en harlig dag bland berg och dalar, och tacksamma over den lilla betongstolpen vars enda uppgift i varlden maste ha varit att hindra oss fran att kora rakt ner for en lang, brant slatt. Ett konstigt blamarke pa Emmas brost blev ett fint minne fran denna dag.

Den senaste bevkan har vart reseschema varit ganska sa tight. Efter manga lugna dagar i Goa och Karnataka hade vi plotsligt bara en vecka kvar i Indien och annu hade vi mycket kvar pa var "Indien-onskelista". Hogst prioriterat pa denna lista var att besoka Munnar och sedan aka soderut for att spendera nagon dag pa en bat nogonstans pa Backwaters.
Det tog oss tva hela natter pa buss och en lang dag i storstaden och metropolen Bangalore for att ta oss till nasta stopp. I Bsngalore var vi trotta, irriterade och svettiga. Som graddet pa moset, som pricket over i:t, blev jag valsignad med en harlig liten fagelbajs. Rakt i huvudet.

Att komma till Munnar var underbart pa manga satt. Forlosande hade kanske nagon uttryckt det pa fin svenska. Haha. Tidigt pa morgonen narmade vi oss byn och bussen slingrade sig sakta uppfor bergen. Solen steg upp genom dimman som lag over de oandliga, gronkladda teplantageslatterna. Uppenbarligen ar det sa att jag och Emma har en tendens att bli en smula sentimentala nar vi beskadar ny, skon, indisk natur. Men, jag minns val hur vi konstaterade att hela varlden framfor oss sag ut som en tavla. Overkligt, pa nagot satt. Klische, klische, men ar det sa det kanns, kryddar jag mer an garna mitt liv med hemskt manga fler klischeer!
Forutom den undebara naturen fanns det annu en "forlosande faktor" i Munnar - namligen klimatet. Det var svalt och efter nagra sma korta regnskurar var luften friiiiisk.
Har umgicks vi med ytterligare tre skona vanner fran Jonkoping, Axel, Leban och Fredrik. Ci delade ett par middagar, upplevelser och erfarenheter fran Indien. Vill ni forresten veta det overlagset popularaste samtalsamnet runt middagsbordet? - Dagens framgangar och misslyckanden pa toaletten. Samtalsamnen glider oundvikligen in pa sant som har med bajs och magproblem att gora. Hm.. Hoppas att detta ar en ovana som man blir av med ganska snart efter att man kommer hem till Sverige.

Jag och Emma har borjat med en ny taktik for att spara lite pengar. Istallet for att betala manga rupees for nagra blogg-timmar pa ett internetcafe, har vi borjat med att skriva vara blogginlagg pa forhand. Sa att vi snabbt och effektivt kan kopiera det hela till bloggen. En sparsam och smart ide, speciellt da inspirationen sallan ar en vara det finns mycket av pa indiska internetcafen.
Nu, tillexempel, i skrivandets stund, ligger jag i en sang pa livets reselakan, pa ett guesthouse i Kollam. Jag lyssnar pa Tom Waits "In the neighbourhood" och njuter av tanken av att snart fa slacka lampan och somna. Bredvid mig ligger Emma och laser en bok. Alldeles nyss laste hon hogt for mig. Det var ett stycke som talade for den ickeexisterande jamstalldheten i detta land.
Det forsta som hande nar vi kom in pa rummet tidigare ikvall var att jag laste in mig pa toaletten. Eller rattare sagt - dorren gick i baklas och det slutade med att Emma med hjalp av personalen bokstavligt talat fick sparka in dorren. Pa grund av denna lilla incident fick vi rummet for 50 rupees billigare. Man kan verkligen avanda ALLA argument for att pruta lite till.

For ett par timmar sedan satt jag pa baten mellan Allapay och Kollam, Backwaters. Lyssnade pa "Beautiful morning" med The Rascals och tankte att det maste varit det ultimata soudntracket for just den stunden. Om nagon som laser detta planerar att aka till Kerala nagon gang i livet ar en tur pa det idylliska Backwaters verkligen nagot jag rekommenderar. Vem alskar inte att aka bat, liksom?

Sa. Om en dag eller tva lamnar vi Indien. Kanns lite som dagen innan studenten. Lycklig och forvantansfull over att borja ett helt nytt kapitel av frihet och aventyr. Samtidigt kanns det lite nervost och vemodigt att lamna rutinerna, tryggheten. Nar jag kom hit i Januari visste jag redan att jag alskade Indien, jag hade ju redan varit har. Allt eftersom veckorna har gatt nu, har mitt karleksforrad bara expanderat mer och mer for att ge plats at nya saker att upptacka och alska i detta land. Jag vill tillbaka och jag kommer att aka tillbaka. Darjeeling och Himalaya nasta gang.

Nu har jag ju nastan skrivit en hel roman har. Hoppas att nagon har tiden och intresset att lasa allting. Puh. Finns sa mycket mer att beratta, men far val sammanfatta det hela med att saga att vi, bortsatt fran vara indiska magar, faktiskt mar valdigt bra. Det kanns trakigt att lamna Indien, men vi langtar bada tva att komma till Thailand och barnhemmet i Chiang Rai som vi ska spendera nastkommande 2-3 veckor.

Hoppas allting ar fint hemma.
Peace.
Malin