Vart borjar nagonstans? Just nu i denna stund nar jag slog mig ner framfor datorn, angrar jag alldeles fasligt mycket att jag inte tidigare tagit mig tiden att skriva, iallafall nagra rader, om vad jag har varit med om de senaste veckorna. Det var tre veckor sedan jag berattade nagonting vettigt har och ska jag alltsa nu forsoka klamma ihop dessa tre veckor i ett enda blogginlagg. Hm.
Fran det att vi for nagra veckor sedan lamnade Indisk mark, paborjade vi samtidigt nagonting som utan tvekan kom att bli en helt unik tid av resan. Eller ja, en helt unik tid i mitt liv. En tid som gett mig bade insikter om mig sjalv och en hel del perspektiv pa mitt liv hemma i Sverige.
Det kravdes inte mer an nagra kilometer i en tuktuk nar vi landat i Thailand, for att utan nagra svarigheter se skillnaden mellan Thailand och Indien. Trafiken - ett sjalvklart exempel efter att ha spenderat over en manad i currylandet. Vi lamnade ett land dar man ofta kunde kanna dodsangesten krypa upp langs med ryggraden i en rickshaw som borde skrotats for manga ar sedan. Kom till ett land och en stad dar gatorna faktiskt sallan verkade fullt traffikerade och som till raga pa allt hade stora skyltar vid rodljusen, som raknade ner sekunderna mellan rod- och gronljus. Komiskt. Jag har ju skrivit om forlosande faktorer tidigare i denna blogg, sa varfor inte kalla aven detta trafikfaktum for en forlosande faktor pa resan.
Under tiden i Thailand fick vi traffa sa otroligt manga fina manniskor. Formodligen aven de goaste och mest genuina manniskor jag nagonsin traffat - namligen barnen pa Baan Chivit Mai, barnhemmet i Hoa Doi. Dar spenderade vi tva veckor och fick genom lek, pingis, pyssel, sang, musik och miljontals kramar lara kanna varandra. Barnen ar allt mellan 4 och 20 ar, alla lika oppna, goa och alskvarda. Den karlek som jag kande (och saklart fortfarande kanner) da var sa stor att jag vid nagra tillfallen funderade pa om ett barn ens rymde sa mycket karlek. Pa sa kort tid. Kom valdigt ofta pa mig sjalv med att kanna mig som en mamma for manga av barnen. En moders karlek till sitt barn sags ju vara helt unik. Kanske fick jag en forsmak av den? I vilket fall sa fick jag mersmak av den. Haha.
Som en del av vart volonterande fick vi bland annat prova pa att undervisa ett par dagar pa barnens skola i Hoa Doi. Det var roligt och minst sagt en utmaning da engelskakunskaperna hos eleverna var nara pa obefintligt. I allafall kunskapen att anvanda spraket i praktiken. De kunde till exempel hela den engelska alfabetet som ett rinnande vatten, men hade ingen som helst aning om hur varje enskild bokstav lat och kunde darfor varken stava eller lasa enkla engelska ord. Picturenary, ett egenhandigt tillverkat memoryspel och "Head and Shoulders..."-laten var blev valdigt populart bland barnen och forhoppningsvis formedlade de aven lite kunskap. Just det. En sak, kanske det enda, som barnen faktiskt kunde riktigt bra pa engelska var meningen :"Good morning teacher" som de ropade ut med en sadan perfektionism och entusiasm att bade jag och Emma holl pa att tappa hakan nar vi forst klev in i klassrummet.
Vi fick aven hjalpa till pa Baan ChivitMai-bageriet som ligger inne i Chiang Rai. Dar lyckades vi forfora personalen med svenska frasvafflor, men framforallt med den klassiska kladdkakan som de kommer att salja i cafet framover. Kul!
Det var en tarfylld men fin kvall nar vi skulle lamna barnhemmet. Vi bjod barnen pa kakor, de holl vackra sma tal och vi lekte flirtleken, en lek som efter forsta gangen blev allas favorit!
Forestandarna for barnhemmet, Michai och Kanika, var aven de tva helt underbara manniskor som tog hand om oss som om vi vore deras egna barn. Ja, det kandes sa iallafall. De var alltid mana om att vi madde bra och hade allting vi behovde och tog aven med oss pa ett och annat aventyr. En dag stod vi tillsammans med dem vid den sk Gyllene triangeln och blickade ut over Thailand, Burma och Laos som endast skiljdes at av Mekongfloden. Maktigt. M och K tog aven med oss pa thaimassage som verkligen var en upplevelse for sig. Tror jag under den massagetimmen bojde min kropp i hundra olika vinklar jag inte ens visste fanns.
Visst kandes det trakigt att lamna barnhemmet. Jag saknar dem, tanker pa dem varje dag och har redan borjat planera nar jag ska halsa pa dem igen. Samtidigt kandes det sadar pirrande forvantansfullt och kul att resa vidare. Att borja det riktiga backpackerlivet igen som som sagt lag lite pa is i Thailand, kandes lite som en ny utmaning.
Nu befinner vi oss i Laos, i Luang Prabang. Tva dagar spenderade vi pa en mysig liten bat som sakta seglade fram langs med Mekongfloden och som tillslut forde oss hit till denna lugna, vackra och backpackerfyllda stad. Ja, vi alskar redan detta land. Det kanns liksom sa mycket mer tropiskt jamfort med tidigare besokta lander (och da ar det anda torr-period har). Dessutom kan man hitta "Scream Bo eggs" (scrambled eggs) pa frukost menyn och bo pa mysiga "questhouses" (guesthouses) med gratis bananer och vatten. Oslagbart? Formodligen.
Igar cyklade vi omkring pa stadens gator och idag har dagen spenderats pa en elefantrygg. Snart ska vi bege oss mot staden for att traffa tre tjejer fran baten - en korean, en hollandare och en norska, for att vandra upp till ett hogt belaget tempel och se solnedgangen tillsammans. Mysigt!
Imorgon aker vi vidare till Vang Vien och provar pa lite tubing.
Vi mar fint och njuter av livet. Saknar manga hemma i Sverige saklart. Mycket. Men ar faktiskt inte det minsta sugen att aka hem, an pa ett tag.
Peace / Malin
(Har hort att de laotiska datorerna ar kanda for alla mojliga konstiga virus. Vagar darfor inte koppla in min kamera i denna nation. Sa, ni far halla till godo med bilderna tills jag kommer till Vietnam, dvs om ungefar en vecka.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar